Johanna i wien

John Ronald Reul Tolkien. Min andra stora kärlek. Jag älskar hans böcker, och då menar jag verkligen älskar. Jag har läst alla hans böcker (eller i alla fall de jag har, vilket är 9 st.) minst en gång om året sedan jag var 11 år gammal. Jag har läst böckerna så många gånger nu att jag kan slå upp vilken sida jag vill i vilken bok som helst och veta exakt var jag är och vad som har hänt och vad som kommer hända. Det kanske låter tråkigt men det är det inte. Det finns ju folk som inte förstår hur man kan läsa en bok mer än en gång för då vet man ju vad som kommer hända. Då undrar jag hur man kan se en film mer än en gång för då vet man ju också vad som kommer hända. Same thing! Att läsa om en bok som man verkligen tycker om är underbart. Det är lite som att komma hem, man känner igen platserna och personerna. Det känns som att man träffar vänner som man inte sett eller pratat med på länge. Tolkiens böcker kommer jag alltid att läsa om och om igen. Jag kommer aldrig tröttna på att vandra runt i Midgårds värld tillsammans med Frodo och Gandalf. Jag kommer alltid att gråta i slutet av berättelsen om Luthien och Beren. Merry, Pippin och Gandalf kommer alltid att få mig att le. Aldrig att jag kommer tröttna på dessa böcker eller Tolkiens vackra språk eller hans värld. Silmarillion, Sagor från Midgård, Bilbo, Härskarringen trilogin och alla de andra böckerna kommer alltid inneha förstaplatsen i min bokhylla.

Underbara gubbe..

Bloggtorka. Jag försökte skriva ett inlägg om helgen hemma, det gick inte. Jag försökte skriva ett inlägg om hur mycket jag älskar böcker och då särskilt Tolkien och Sagan om Ringen, det gick inte det heller. Jag ger upp. Orden flyter inte och jag kommer inte på vad jag skriva. Nu blir det plugg. Har ju en uppsats att skriva, en omtenta att plugga till och en inlämning i handelsrätt.

Usch usch usch, det känns som det är lite för mycket just nu. Handelsrätt, uppsats, omtenta, börja leta jobb, examen.... Det snurrar en aning och jag har en liten klump i magen och är rädd för att jag inte ska klara av allt. Helst av allt hade jag velat bara sitta och skriva uppsats fram till jul så den blir klar men det går ju inte. Jag måste ju läsa handelsrätt, vilket faktiskt är väldigt intressant och klara av min omtenta så jag får alla poäng i stats och faktiskt kan ta ut en examen. Blööö och frick och prutt och blää, jag känner mest för att sitta med armarna i kors och pluta med munnen och skaka på huvudet och säga vill inte vill inte vill inte. Hej jag har är fem år gammal! Nej, just det. Jag är 22 år gammal, har sambo och räkningar att betala. Jag är ju vuxen! Just nu vill jag inte vara vuxen. Just nu vill jag vara 17 år gammal och sitta i caféterian på fågelviksgymnasiet med sofie och klaga på att vår lärare och planera helgens partande. Buhu.. jag saknar Sofie. Och Teresia. Jag vill bara flamsa och fjompa mig med dem och leka 17 i en dag. Sedan kan jag återgå till att vara vuxen.
Ray, Johnny och killarna i The Temptations får trösta mig så länge.  Och herr Moberg, han är också ganska bra tidsfördriv. Vem kan vara deppig när man tittar och suktar efter all god mat som den mannen lagar. Han skulle gärna få flytta in hos mig och bara laga mat till mig vareviga dag. Det hade varit najs.

 
buhuhuuuuu bästaste bästisar, jag saknar er buuhuhuuuhu

Och jag är lyckligast i hela vida världen. Nu ska jag gå och hångla med min man och säga att han är bäst.

Ahh... idag har jag och Johan varit duktiga. Det känns så skönt! Jag vaknade vid åtta imorse, men somnade om när jag kom ihåg att det var vintertid och att klockan egentligen bara var sju. Vi vaknade vid tio-halv elva istället och drog till Willys där det inhandlades diverse städprodukter. Sådant där roligt som svampar, svinto och fönsterputs bland annat. Sedan var det städning som gällde. Och vad vi städade och grejade! Vi putsade fönster, gjorde rent ugn, spis, ugnsgaller och plåtar, torkade rent skåpen och packade ihop nästan fem flyttlådor. Efter allt slit belönade vi oss själva med varsin pizza, najs najs! Det känns riktigt bra att vi kom igång så bra med flytten och allt idag. Nu när vi börjat känns det inte lika jobbigt längre. Nu är det bara att ta lite varje dag så ska nog flytten gå som en dans. Längtar tills vi är ute ur den här lägenheten och inne i den nya. Vera och Linnea - here I come! Imorgon är det plugg i bibblan och träning som gäller, har en inlämningsuppgift som ska in i veckan så jag har lite att göra. Imorgon ska jag även göra fiskgratäng! Kanske inte låter så spännande men saken är den att jag inte har ätit fisk sedan jag var ca. fem år gammal. Och fisk har jag inte lagat sedan sjuan eller åttan på högstadiet då vi skulle göra det på hemkunskapen. Så det ska bli spännande att se hur det går. Önska mig lycka till!

Förresten, visst är Växjö fint på hösten när solen skiner.

   

Jag hittade min gamla dagbok när jag gick igenom en gammal flyttlåda vi ännu inte packat upp. Jag skrev i den mellan åttan på högstadiet fram till mitt första år här i Växjö och det var både kul, pinsamt och en aning hemskt att läsa igenom den och minnas allt jag skrivit om. Det gjorde särskilt ont att komma ihåg hur dåligt jag mådde under hela högstadietiden och inse att det faktiskt dröjde ända fram tills jag var 19 år gammal innan jag verkligen insåg att jag också hade ett värde. Att jag också dög. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i magen varje dag i tre års tid att behöva åka till skolan, att vara rädd för att jag inte såg ut på rätt sätt, att jag sa något som inte var ”rätt”, att jag hade fel kompisar, att behöva träffa klassen varje dag, vara rädd för att idag skulle vi byta platser i klassrummet och vilka jag skulle behöva sitta med den här gången och framförallt känna sig så fruktansvärt utanför och känna att jag inte hade någon direkt kompis i klassen som ville umgås med mig utanför skolan. Inte för att jag var mobbad på något sätt, men jag passade helt enkelt inte in i min klass på högstadiet. Jag blev under de åren fruktansvärt blyg av mig i skolan och fick även ganska dåligt självförtroende när det gäller mig själv. Och det gör fortfarande ont när jag idag inser att en del av den osäkerheten jag kände då fortfarande finns kvar hos mig. Jag känner mig fortfarande osäker när jag ska gå ut och känner nästan alltid att alla är så mycket snyggare än mig, att jag inte riktigt duger och att jag får vara med bara för att ”tja, why not liksom”. Även om jag vet att det inte stämmer utan att det är något som jag själv inbillar mig så är det svårt att komma ifrån. När det kommer till mitt utseende har jag alltid på något plan alltid oroat mig för vad folk ska tycka. Jag känner mig alltid en aning ”fel”. Det gör också ont när jag tänker tillbaka och minns hur utanför jag alltid kände mig. Inte bara i klassen utan även bland mina egna kompisar. Det har till stor del försvunnit nu, för nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner och att de faktiskt tycker om mig för den jag är. Det är de som jag alltid kan ringa, det spelar ingen roll vad klockan är eller att vi faktiskt inte sett eller pratat med varandra på evigheter. Jocke är en av dem. Vi blev kompisar i sjuan och han var min första riktiga kompis. Vi blev ganska snabbt bästa kompisar och umgicks så gott som varje dag mellan sjuan och åttan. Och vi är fortfarande bästa kompisar. I alla fall från min sida. Jocke är min absoluta bästa killkompis. Jag kommer ihåg när det verkligen var jag och han. Varje dag i nästan två års tid, du och jag mot världen. Tack vare Jocke träffade jag några av mina andra riktiga vänner som Harald och Anton. När jag läste igenom min dagbok kom jag självklart ihåg allt bra och roligt som hände under åren med.  Som när jag och Sofie i trean på gymnasiet hamnade på studentpuben i Skövde med en massa studenter vi inte kände och blev kalasfulla. När jag och Micke gick på biopremiären av Sagan om de två tornen. Den gången jag och anton satt ihopträngda under en liten filt på en balkong och diskuterade filosofi klockan två natten. När jag åkte till Paris med Sofie, Teresia och Maria och vi blev blåsta på fem euro var. Midsommar på kusten när vi var sju st. som trängde ihop oss i en liten segelbåt och var ute i fyra-fem dagar. Hur jag brukade stänga in mig i mitt fina blåa rum och läsa Sagan om ringen och titta på alla små regnbågar som spelade på mina väggar och tänka att ”jo, alver finns nog”. Hur underbara de sista veckorna var innan studenten med alla fester och hur tighta jag och mitt lilla kompisgäng blev med varandra. Våren i trean när jag och Johan började tycka om varandra mer än vänner.

Mycket av det skulle jag vilja ha tillbaka. Jag saknar hur enkelt allting var, även om man själv inte insåg det då. Jag saknar allt skratt och alla dumma påhitt vi hittade på innan vi var gamla nog för att släppas in på uteställena. Men mycket av det vill jag aldrig mer gå igenom. Ensamheten, osäkerheten och känslan av att bara vara fel kan kvitta för min del. Jag kommer främst ihåg skolresan i nian när vi åkte till Gotland och hur ensam och utanför jag kände mig då. Varje kväll brukade jag gå ner och sätta mig vid vattnet och bara räkna ner minuterna tills jag fick åka hem igen. Samtidigt som det enda jag egentligen ville var att få vara en del av klassens gemenskap. Jag vet att det antagligen inte bara är jag som känt så här. Men det är onekligen ganska sjukt att en grupp med omogna, knappt byxmyndiga tonåringar ska kunna sätta sådana spår i en person att det dröjer ända tills personen ifråga nästan är 20 år gammal innan hon inser att hon faktiskt också duger. Men en liten del av mig skulle ändå vilja gå tillbaka och säga till den där blyga, bleka tjejen som då var jag att allting blir bättre och att det som de där omogna, ytliga typerna säger, tycker och tänker inte är och aldrig kommer vara värt ett skit.   

Och jag fortsätter min påtvingade isolering från omvärlden. Jag jobbar, jag pluggar och jag försöker desperat komma ikapp med allting igen. Igår var jag och tränade för första gången på två veckor och det kändes kan jag meddela, konditionen var absolut inte på topp och musklerna skrek efter bara en halvtimme. Men det var skönt, trots att svetten rann, man flåsade som Darth Vader och kände sig allmänt otränad. Annars så är livet mitt väldigt ointressant för tillfället. Det mest spännande som har hänt var Ikea i söndags och blomplantering i lördags. Eller det kanske är intressant att jag ser på Hells Kitchen varje dag vid fem på trean? Eller att jag läser om en Marian Keyes bok för femtielfte gången? Eller att jag och johan brukar äta middag varje dag mellan sex och sju? Eller att jag har inlämningsuppgift tills på måndag? Nä, tänkte inte det. Jag blir ju själv uttråkad av att läsa det här. Men men... det är så det är just nu. Förhoppningsvis blir mitt liv lite roligare efter nästa fredag. Då går mitt extrajobb ut och jag får, hoppas jag, lite mer tid över till annat. Som att träffa mina kompisar. Men nej, just det! Då måste jag börja skriva på min uppsats, flytta och plugga till en omtenta. Vi ses i vår nästa år. Då är jag arbetslös och har all tid i världen till att göra annat!